På fredag tar jag tåget till Malmö. Jag ska spela på en av mina absoluta favoritmilongor – Camarín. Bo vid Triangeln, äta en falaffel som är dubbelt så stor och god och kostar hälften så mycket som i Stockholm.
Jag vill låtsas att det är som vanligt, som i februari, eller i november förra året när jag var där senast, följde och förde, njöt av den goa stämningen.
I mars kändes det som om man lajvade tredje världskriget.
Nu vill jag lajva livet utan corona. I mina tankar gör jag det. Nästan bara.
Och jag känner tacksamhet för den vilja och det mod som tangodansare och arrangörer visar. Tjurskallighet också kanske. Egoism tänker säkert några. Men vi kan dansa på ett ansvarsfullt sätt. Och att träffas är så viktigt.